Jag har vandrat, jag har irrat,
jag har letat efter någonstans att gå.
Det finns en fara i att aldrig hitta vägen,
men något vackert i att vandra den ändå.
Jag trodde jag var levande,
men allting inuti var dött.
Hade såren varit utanpå
skulle allt jag rört vid färgats rött.
Det gör inte ont fören
man ser att det blöder
och man leker med elden
tills hela själen glöder.
Jag kämpade och stred,
men så fort en ångest släcktes väcktes en ny.
Flitigt gick jag runt och bar
på ett hjärta tyngre än bly.
Jag levde utan att andas,
det krävde mindre kraft än man tror.
Du såg min vilja att bli större
men förklarade att hos dig var jag redan stor.
Du gav mig livet tillbaka,
du såg mig för den jag är.
Du lärde mig att glömma
och att leva nu och här.
Så livet har just börjat
och jag kan göra det jag vill.
Ja, livet har just börjat
och det blir vad jag gör det till.
/S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar