tankar en tisdags kväll i november

Det är intressant det där,

hur en människa kan bli extremt provocerad av

en annan människas val och livstil.

Allt ifrån rökning, till kost, till utseende och yrke.

För att inte tala om sex och förhållanden...

Det är som att frisyren, kjolen, veganmaten, cigaretten eller

det öppna förhållandet triggar igång något hos den andre människan.

Jag själv är relativt lätt provocerad och långt ifrån fördomsfri,

det jag undrar är bara varför man lägger så

 mycket tid på att störa sig på någon annan.

All energi som går åt att ständigt uppmärksamma

och kommentera andra skulle definitivt kunna läggas på bättre saker...

 

Jag har hört teorin om att det du stör dig på hos andra egentligen är

 något du saknar eller stör dig på hos dig själv.

Det kan mycket väl vara sant,

även om det känns jobbigt att ta in,

för detta skulle innebära att varje gång du provoceras så bör du rannsaka dig själv.

Det mina vänner är något som skulle ta ännu mera energi,

det skulle dock vara betydligt mer lärorikt.

 

Sen tror jag att fördomar och provokation ligger i människans natur,

jag har svårt att tro att det finns en enda människa ute i världen som är helt fördomsfri.

 

Det finns ingen egentlig avsikt med detta inlägget,

bara en samling tankar som fyllt mitt huvud under dagen..

Den stora frågan är egentligen varför vi lägger så mycket ork och energi

på andra när vi istället kan lägga den på oss själva?

Är det för att man är osäker på sig själv eller är det

ett naturligt sätt att platsa in i samhället?

 

I alla tider har de som varit annorlunda frysits ut,

en naturlig selektion.

Man får inte sticka ut från det normen.

Men i dagens samhälle är det onormala mer normalt,

att vara annorlunda är starkt och originellt.

Om det sker inom vissa ramar vill säga,

samhället tillåter inte helt fria tolkningar.

Trots detta så lever fördomar, provokation och mobbning vidare,

det är för mig en gåta.

Jag lär inte hitta svaret på den ikväll,

men om någon har det får den gärna hojta till och upplysa mig!

 

 

/S.

Våga ta steget

Ibland så känns det som
om livet helt står still,

och just det man är i
är inte det man vill.
Man känner sig så svag,
så vilsen och så feg..
Så känns det till den dag
man vågar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar
och man får perspektiv.

Och plötsligt kan man se
hur man vill ha sitt liv.

Och när man blickar bakåt
när man har fått distans,
så ser man att det svåra
var källan till en chans.

 

 

En dikt som jag finner inspirerande, skriven av Siv Andersson.

 

/S.

lovely animal love, beyond human sense

sex and the village

Det är intressant hur människor emellanåt tycks sig veta mer om en person än vad den själv gör. Tolkningarna och uppfattningarna är många och lämnar oftast stort utrymme för missuppfattningar och felaktigheter.

Även intresset för andra människors privata upplevelser förbryllar mig. Varför förväntas man dela allt med alla? Vill man hålla något för sig själv, så tror alla genast att man döljer något, men faktum är att man kanske bara, som skrivet, vill hålla det för sig själv... Det är då ryktena startar och innan man hinner blinka så har de spridit sig som en löpeld och helt plötsligt verkar hela byn veta saker som du gjorde i helgen, saker som du själv inte var medveten om hade ägt rum. Men vem är du att ifrågasätta, när alla andra VET vad som hände? Jag har även uppmärksammat att det inte är någon idé att försöka förklara sanningen... Det uppfattas som ett försvar, och den som försvarar sig ljuger, det vet väl alla?

Om du, för att motverka detta, istället försöker att vara helt öppen med ditt privatliv så tjänar inte det heller mycket till. Misstänksamheten hos allmänheten blir för stor för alla vet att ingen är helt ärlig, vilket innebär att du måste ha utelämnat något trots att du hävdar att det inte är fallet. Detta resulterar i att ryktena om vad som egentligen hände börjar florera och än en gång jagas du av alla tolkningar och förutfattade meningar. Samt en stor risk att uppfattas som slampa, eftersom att ditt försök att vara öppet ärlig alltid uppfattas som att du skryter eller ligger runt av någon. Alla vet väl att en tjej inte får ligga med någon bara för att hon är kåt? Ännu mindre på fyllan och dessutom helt utan antydan av att vilja träffa denne personen igen?

Att valen skulle vara att inte ligga eller att stå ut med ryktena låter som ett ganska tunt utbud av valmöjligheter. Men för stunden lägger jag dövörat till och hoppas på att alternativen utökas inom kort.

/S.

puppy love

Du är en av mina bästa vänner,

vi har känt varandra i snart tolv år.

Du har troget följt mig genom åren,

stått vid min sida när ingen annan funnits där.

Du har fångat mina tårar,

du har delat mitt skratt

och du har hört alla mina hemligheter.

Du har aldrig någonsin behandlat mig illa,

haft en förutfattad mening om mig

eller ifrågasatt mina val.

Du har alltid mött mig med gädje och kärlek

och aldrig någonsin krävt något i gengäld.

Jag har älskat dig från den dagen våra vägar korsades,

aldrig ångrat att jag släppte in dig i mitt liv, inte ens för en sekund.

Du känner mig på ett sätt som ingen annan gör,

du har sett mina värsta sidor och älskar mig ändå villkorslöst.

Det finns ingen annan som dig och du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

 

Älskade Selma, för mig har du varit så mycket mer än en hund

och jag är så tacksam över våra fina år tillsammans.

Jag älskar dig!

 

 

/S.

 



old memories

Din svala tunga mot mina bröst,

smaken av dina kyssar.

Att du såg mig rakt i ögonen när

vi var i ett rum fyllt av människor.

Hur du lyssnade när jag pratade,

hur du försökte förstå.

Din ärlighet och din ödmjukhet.

Dina blickar, din beröring och ditt leende.

Dina andetag i mitt öra,

värmen från din kropp.

Din doft.

Din utstrålning, din inställning till livet och din erfarenhet.

Att du var annorlunda, främmande

men samtidigt likadan.

 

Så oroa dig inte för att jag ska glömma.

Trots att vi inte var menade,

så kommer jag alltid minnas den korta stund vi hade.

 

/S.



Drömmar finns till för att förverkligas.

Jag har vandrat, jag har irrat,

jag har letat efter någonstans att gå.

Det finns en fara i att aldrig hitta vägen,

men något vackert i att vandra den ändå.

Jag trodde jag var levande,

men allting inuti var dött.

Hade såren varit utanpå

skulle allt jag rört vid färgats rött.

Det gör inte ont fören

man ser att det blöder

och man leker med elden

tills hela själen glöder.

Jag kämpade och stred,

men så fort en ångest släcktes väcktes en ny.

Flitigt gick jag runt och bar

på ett hjärta tyngre än bly.

Jag levde utan att andas,

det krävde mindre kraft än man tror.

Du såg min vilja att bli större

men förklarade att hos dig var jag redan stor.

Du gav mig livet tillbaka,

du såg mig för den jag är.

Du lärde mig att glömma

och att leva nu och här.

Så livet har just börjat

och jag kan göra det jag vill.

Ja, livet har just börjat

och det blir vad jag gör det till.

 

 

/S.