Jag har alltid varit rädd för förändring,
aldrig tyckt om när jag inte vet vad som väntar eller när saker inte är som de alltid har varit.
Jag tycker om kontroll,
vilket har gjort att jag har planerat allt in i minsta detalj för att inte bli besviken, sårad,
rädd eller få en panikattack.
Jag har tänkt att om ingenting förändras så kan ingeting bli sämre.
Sant, men ingenting kan bli bättre heller.
Detta har resulterat i att jag har stått still,
inte fysiskt men på ett emotionellt och psykiskt plan.
Jag dragit mig för att ta svåra beslut, oavsett i vilken riktning de hade tagit mig,
jag har tackat nej till erbjudanden som hade förändrat hela min tillvaro.
Jag har undvikit att bli sårad men också att vara riktigt glad.
Jag har alltid trott att det handlar om att skydda sig själv, vilket det i grund och botten gör,
det handlar om att inte utsätta sig själv för att bli blottad eller sårbar.
Men det här skyddet jag har byggt upp,
en nästan oöverkomlig mur,
har också stängt mig ute från utmaningar, kärlek, frihet: livet.
Istället för att, som jag trodde, skydda mig själv
så har jag skadat mig mer än någon annan gjort.
Jag har missbrukat, misshandlat och misstrott mig själv.
Jag har trott att jag varit stark när jag i själva verket varit svag.
Jag har byggt upp en hård yta och jag har undvikit att låta någon komma innanför den.
Enda gången jag har fått ett andrum, då jag lyckats släppa kontrollen och verkligen sluppit känna eller oroa mig har varit när jag druckit.
Detta har resulterat i att jag, vid flera tillfällen, längtat till helgen för att få dränka allt det jobbiga.
Jag har använt alkohol för att dämpa ångesten och känslan av att ständigt behöva ha kontroll.
Det värsta är att jag varit medveten om det, men ändå fortsatt, för att om jag skulle sluta så skulle det innebära förändring..
Jag skulle inte kalla mig själv alkoholist, jag har inget sug efter alkohol och känner inte att det är jobbigt om jag inte dricker på veckor eller månader.
Däremot så är jag en missbrukare av alkohol, för när jag väl använder det vid tillfällen då jag mår dåligt så dricker jag mig redlös och glömmer allt och alla.
Jag intalar mig själv att det ska bli en rolig fylla och att jag bara
behöver få festa av mig lite för att rensa tankarna.
Men i själva verket så utsätter jag mig själv för faror, jag nedvärderar mig själv, jag förnedrar mig själv och framförallt så sviker jag alla löften jag någonsin gett mig själv.
Jag bevisar det jag alltid misstänkt: att jag är inte värd ett skit.
Ångesten jag hade innan jag drack är multiplicerad med hundra när jag vaknar dagen därpå.
Jag dricker ångestframkallande medel för att slippa ångest.
Det är ohållbart att aldrig förändras och jag har vetat under en längre tid att någonting måste ske.
Anledningen till att jag skriver detta inlägget är för att jag äntligen är redo för den förändringen,
jag inser att jag inte kan gå i samma spår som jag alltid gjort eller må som jag alltid gjort.
Så detta är mitt sätt att försöka bryta mitt mönster,
att vara öppen och ärlig mot mig själv om hur mitt förlutna har sett ut.
Nu ska jag ta tag i mig själv, jag ska våga,
jag ska sätta det jag lovar mig själv före något annat.
Jag är värd så otroligt mycket mer och det är hög tid för förändring!
/S.