Att leva med demoner är fruktansvärt påfrestande,
det slukar större delen av din energi.
Tänk dig att du konstant blir kritiserad
för allt du gör/säger/tänker.
Tänk dig att du aldrig kommer undan, du kan inte fly,
för demonerna lever inuti ditt huvud.
Hur snabbt du än springer, hur högt du än spelar musik,
hur många gånger någon än säger att du är bra så är
demonerna där och förklarar precis hur jävla värdelös du är.
Dem talar om för dig att du inte är värd att få vara lycklig,
att få känna dig trygg, att få vara dig själv.
Dem övertygar dig om att du inte duger, att du är otillräcklig.
Dem säger allt det där du fruktar: att du är tjock, att du är ful,
att du är en dålig mamma, att du är vidrig, att du är en slampa,
att du är ointressant, att du är korkad;
att du helt enkelt inte förtjänar något bra.
Och du är konstant så jävla rädd.
Rädd för att demonerna ska ha rätt,
rädd för att du inte ska klara av att motarbeta dem,
rädd för att du ska famla i mörker igen.
För innerst inne vet du att dem har fel,
du är värd något bra, men du tvivlar konstant.
Demoner kan vara extremt övertygande.
Du tappar fotfästet för en sekund och deras ord haglar över hela ditt inre,
du glömmer bort att du faktiskt är en bra människa.
Du gör saker du ångrar, du andas ångest på nytt.
Du glömmer det viktigaste av allt, nyckeln till att må bra.
Ingen är perfekt.
Det är okej att misslyckas, det är okej att vara svag,
det är okej att inte må bra.
Men det är inte okej att trycka ned dig själv,
att smutskasta dig själv, att kritisera dig själv
hårdare än du skulle kritisera din värsta fiende.
Ta ett djupt andetag,
känn hur den nya luften fyller dina lungor,
hur den går in i hela ditt inre,
hur den fyller varje liten por.
Andas och börja om.
Du är värd allt vad livet har att ge.
Du är vacker, du är en bra mamma, du är smart
och du gör så gott du kan och det är tillräckligt.
Du duger, precis som du är.
Glöm aldrig det.
Jag älskar dig!
