Min inre gudinna har vaknat

Vi måste prata om män som tar sig friheter och skjuter ifrån sig skyldigheter.  Så jävla less på alla dessa män. Ja du läste rätt ALLA dessa män, MEN, för alla som tjippar efter andan för att hinna skrika "INTE ALLA MÄN", så nej inte ALLA män. 

Eller jo. Tar tillbaka det. Tamejfan ALLA män. Mer eller mindre. Jag  hör susningen i luften "har hon blivit en SÅN, en radikal feminist?"  Jag kan se de förfärade ögonen framför mig. Svaret på den frågan är nej. Jag har inte blivit en feminst jag har ALLTID varit en. Hon har bara sovit lite.  Min inre gudinna.  Men nu är hon vaken och arg som fan och kräver något så förargelseväckande som att män ska stå till svars för sina handlingar och att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och samma SKYLDIGHETER.  

Fruktansvärt, eller hur?

Såklart att ALLA män inte är rövhattar, jag är övertygad om att majoriteten av män inte är det. Jag känner många bra män (iofs många rövhattar också, men ni förstår poängen). Men, och detta är ett stort MEN, efter att ha pratat/diskuterat/rannsakat tillsammans med alla dessa vettiga män så inser vi hur mycket samhället/normer/patriarkatet även format dem.


Vem klipper barnets naglar?
Vem köper presenter, ordnar kalaskläder samt håller koll på datum och tid för barnets kompis kalas?
Vem ringer vc, BVC samt 1177 när barnet är sjukt?
Vem vill oftast prata om relationen?
Vem planerar kalas/middagsbjudningar?

Vem handlar inför dessa? 

Jag tror att det, bland de allra flesta heterosexuella paren, överlag är kvinnan som roddar familjelivet, som planerar och som ser till att livet rullar på så smärtfritt som möjligt. 

Männen är inte på något vis dåliga människor för det, de har bara aldrig förväntats rodda, aldrig förväntats ta det ansvaret. Men nu är det dags att öppna ögonen och satsa på att förändra gamla mönster. 

Sen finns det ju de där rövhattarna som vi egentligen inte orkar prata om för tredjehundradeelfte gången. De där rövhattarna  som känner sig hotade av feminister och som får högt blodtryck av blotta tanken på feminism.

Ni måste ju ändå hålla med om att det är ganska skevt att dessa män upplever kvinnors krav på LIKA villkor som ett förtryck. Förstå hur lätt man måste ha haft det tidigare i livet om man uppfattar,  och jag skriver det ännu en gång för att jag själv knappt kan tro att det är sant, krav på LIKA villkor som FÖRTRYCK. 

Jisses alltså. Vi kräver inte hämnd.

Lite jävla tacksamhet kunde ändå vara på

 sin plats kan jag tycka.

/S.

Tankar en torsdagsnatt i juli

Varit tyst här länge nu, dagar blev veckor som blev månader som blev år. 

Det har hänt mycket sedan sist. Störst av allt är att jag är trebarnsmor nu. Cornelia, Sigrid och Frank. Min puls är deras hjärtans slag. 

Jag har, sedan jag senast skrev, gjort en resa. En lång sådan som kantats av både glädje och sorg och framförallt en jävla massa ilska om jag ska vara helt ärlig. Många smärtsamma insikter och även en hel del förlåtelse. Rannsakan och uppenbarelser är inte att leka med alla gånger. 

Jag har förutom den mentala resan även fått svar på frågor kring min fysiska hälsa. Jag har diagnostiserats med MS och även om det är jobbigt så har det rätat ut flera års frågetecken. Jag har MS och nu ska jag bara lära mig leva med det, inte så bara men det är klart att det också kommer lösa sig till sist, saker har en tendens att göra det om vi bara ger det tid. 

Vet egentligen inte varför jag skriver här igen. Tror att jag behöver få ner mina tankar i ord, i skrift? If that makes sense? Har så mycket samlat här så att jag ser den här bloggen mer som en dagbok än som just en..blogg. Skitsamma, jag behöver inte förklara mig. Det här är mitt lilla lilla lilla utrymme på nätet och här är det jag som sätter reglerna. 

Det blir nog bra. Att skriva av sig. Emellanåt. Eller aldrig igen. Vi får se vart det tar vägen. 

/S.