Tänk vad mycket som kan hända på bara några månader.
Vi har haft det kämpigt, vi har båda två varit säkra på att vi skulle gå skilda vägar inom en snar framtid. Vi var övertygade om att det inte var för alltid.
Men ingen av oss ville riktigt släppa taget om den andre ändå.
Efter vårat samtal, där vi bestämde att vi skulle ge oss ett sista försök, så har vi inte blickat bakåt.
Vi släppte all ilska, rädsla och tvivel där och då.
Skulle det fungera så var vi tvungna att tro på en framtid.
Så vi kastade oss ohämmat in i ett nytt kapitel och ingen kan vara mer glad än jag.
Jag känner mig kär igen.
Det pirrar i min mage.
Det är inte samma känsla som när man är nykär utan nu är det
en kärlek som omfamnas av trygghet.
Vi har alltid varit helt ärliga mot varandra, kört med öppna kort.
Det har stuckit i ögonen på vissa, men vad gör väl det?
Det har inte varit det som varit vårat problem.
Hur som så känns det som jag är lycklig nu.
Med dig.
Med oss.
Jag går inte längre runt och funderar på hur det skulle kunna vara,
med dig eller med någon annan.
När jag tänker på framtiden så är du en självklar del av den.
Jag älskar dig.
Ibland tänker jag på hur ofta det inte blir som man tänkt sig.
Saker och ting går inte alltid att kontrollera.
Ibland blir det bättre än man tänkt sig och ibland sämre.
Det är det som är charmen med livet.
Jag har försökt bestämma vem jag ska känna för och vem som ska känna för mig,
men det har aldrig fungerat utan bara varit ett sätt att lura mig själv.
Nu har jag släppt allt,
jag följer bara med och låter alla känslor skölja över mig.
Jag kan inte bestämma över kärleken,
det är det fina med den.
Den är större än jag.
/S.
