Drypande ångest,
som en tjock hinna över hela huden, över hela mig.
Försöker hålla huvudet över vattenytan,
försöker frenetiskt att andas men syret når inte mina lungor.
Känner hur hjärtat rusar inuti mitt bröst,
dunkar så hårt att det fyller hela mitt huvud.
Försöker tala men är oförmögen att hitta ord,
halsen är torr och ihopknipen.
Hela kroppen är beredd på strid,
stel av skräck och alltid redo för flykt.
Orkar inte bry mig, orkar inte ens försöka.
Det gör så jävla ont,
hulkar av gråt eller gråter i tysthet.
Ligger i fosterställning på badrumsgolvet,
kylan från kaklet svider mot huden.
Ligger kvar tills både min insida och utsida är bortdomnade,
då slipper jag känna.
Gråter tills tårarna tar slut,
låter tomheten fylla mig.
"Tiden läker alla sår".
Men dagar blir månader och månader blir år
och smärtan som du orskade mig består.
Så dem har fel,
det finns sår som sitter djupare än tiden någonsin kan nå,
det finns ärr som aldrig försvinner.
Det kan aldrig göras ogjort,
det kan aldrig tas tillbaka,
det kan aldrig försvaras,
det kan aldrig någonsin förlåtas.
Du tog en del av mig;
en del av min oskuldsfullhet, en del av min uppväxt, en del av min barndom.
Du förändrade hela mitt jag,
utan dig vore jag någon annan.
Trots detta så vill jag tacka dig,
för utan dig så skulle jag inte veta hur stark jag faktiskt är.
Utan dig skulle jag inte behövt rannsaka mig själv
och inse att jag klarar allt jag vill.
Jag kan ta mig igenom allt.
Såren du gav mig läker aldrig,
men dem var med och formade den jag är idag.
Så tack för att jag genom din ondska
faktiskt kan växa och bli en bättre person.
Jag hoppas att du kommer få betala för vad du gjort,
men jag tänker inte ge dig nöjet att se mig gå under.
Missförstå mig inte,
jag hatar dig starkare än jag någonsin hatat något
och ja jag önskar att du vore död.
Men jag ler vid tanken på att även du kommer få ditt straff en dag,
fram till dess så får du leva med vad du har gjort.
/S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar